Konsten att inte ge upp

I grunden handlar det mesta om ett uppfyllande av basala grundbehov, vi måste sova, äta, få kärlek osv. Vi har en drivkraft att tillfredsställa dessa behov. Först efter det behöver man utmanas i allt högre grad. Vad är det då som motiverar människor och hur kommer det sig att somliga är så omotiverade?

De dagar man känner sig inspirerad och pigg är ju tusen gånger roligare och mer tillfredsställande än de dagar man bara inte bryr sig alls. Jag tänker att motivation hänger ihop med självkänsla, en önskan att uppnå något och faktiskt tro på att man klarar av det och är värd den upplevelsen. Jag har funnit att de människor omkring mig som är så där drivna och motiverade är samma personer som har en bra självkänsla. Dessa personer rackar inte heller ner på sig själva om de misslyckas...och vad är egentligen att misslyckas? Är det att inte nå dit man tänkte? Är det i relation till andra? Är det att inte imponera på andra eller att inte infria deras förväntningar på en? Blir det alltid som man tänkt sig så lär man sig aldrig något nytt. Då behöver du ju aldrig använda din kreativitet och hur kul är en sådan människa? Blir det alltid som du förutsatt så vidgas inte dina vyer och du behöver ju aldrig gå utanför boxen. Det är alltid tryggt. Vad händer med en sådan människa när den väl kommer ut på djup vatten och gud förbjude ”misslyckas”. Misslyckande är för mig en bra sak, du tvingas tänka om...Du tvingas in i nya banor, du tvingas reflektera. Du utvecklas!

Så nästa gång du tänker ge upp för att du åt chokladkakan eller missade träningen. "Allt är ändå förstört!!". Lär dig något, res dig igen och se det istället som att du är ett steg närmare dina mål.